förgå

See also: forgå

Swedish

Etymology

för- +‎ gå; compare German vergehen, English forgo.

Pronunciation
  • Rhymes: -oː

Verb

förgå (present förgår, preterite förgick, supine förgått, imperative förgå)

  1. to vanish, to pass, to cease, to run out, to die
    Hans tålamod förgick.
    His patience ran out.
    Den rysliga natten förgick, och morgonen inbröt.
    The dreadful night passed, and the morning came.
    • Genesis 7:21
      Då förgicks allt kött som rörde sig på jorden
      And all flesh died that moved upon the earth
  2. (reflexive) to go too far, to overshoot oneself, to commit a crime
    • William Shakespeare, Julius Caesar, act 3, scene 2
      Jag har förgått mig, då jag nämnde det.
      I have o'ershot myself to tell you of it

Usage notes

Can be treated as a pure synonym of förflyta in modern times. Rare in other usages. See also förgången (“bygone”) and förgås (“perish”).

Conjugation
Conjugation of förgå (strong)
Active Passive
Infinitive förgå förgås
Supine förgått förgåtts
Imperative förgå —
Imper. plural1 förgån —
Present Past Present Past
Indicative förgår förgick förgås förgicks
Ind. plural1 förgå förgingo förgås förgingos
Subjunctive2 förgå förginge förgås förginges
Participles
Present participle förgående
Past participle förgången
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

See also

Further reading
This article is issued from Wiktionary. The text is licensed under Creative Commons - Attribution - Sharealike. Additional terms may apply for the media files.